Jorden runt på 320 dagar

Att resa är att leva sägs det. Under min 320 dagar långa resa på två hjul fick jag verkligen känna på det här med att leva. Vadå på två hjul? Ja, motorcykel alltså. Det blev till slut 3814 landmil genom 21 länder på 4 olika kontinenter.

Färden gick snabbt genom Europa då hösten var kommen och kylan svår. Greklands varma luft kom som en befrielse för blåfrusna fingrar och rinnande näsa, dessutom njöt jag av det starka kaffet och välsmakande souvlakis. I Istanbul fick jag för första gången se en moské och lyssna till de till synes ständigt sjungande böneutroparna. Motorcykeln och jag brummade vidare, upp till Svarta havet och sedan ned till medelhavskustens sköna klimat. På vägen passade vi på att besöka varma källor och kalkstensformationer i Pammukkale. Efter strapatser med soldater, snö och bitande kyla uppe i de höga turkiska bergen nådde jag gränsen till Iran. De var motvilliga att släppa in mig trots att alla papper var i ordning, men efter 6 timmars hårt arbete kunde jag bege mig in i landet med orden "du är fri, välkommen till Iran" ringande i mina öron. Sju dagar hade jag på mig innan visumet skulle gå ut och jag satte full fart, för att hinna till Pakistan 250 mil bort. Bensinen spökade med usel kvalitét och när jag dessutom fick kämpa genom halv sandstorm i öknen, var min äventyrslust inte så stor.

I Pakistan mötte barnen mig med vassa stenar susande i luften, men lyckligtvis var träffsäkerheten dålig. Ökenvägar av skiftande kvalitét satte min Yamaha Ténéré på prov, för att inte tala om mina egna förarkunskaper. Ibland låg sanddynerna höga över körbanan eller också var det kratrar stora nog att svälja en bil framför mig. Dessutom var jag tvungen att slåss om utrymmet med galna lastbilschaufförer och åsnekärror. I Pakistan var det dags för en andra service av motorcykeln och dessutom behövde jag byta bakdäck efter 1100 mil. Träningen innan hade gett resultat och med däcksjärnens hjälp skiftade jag snart däcken.

En solig novembereftermiddag stötte jag av en händelse ihop med 3 likasinnade, tillika glada irländare. Vi slog följe och var snart framme vid den indiska gränsen. Efter en dags tragglande i deras byråkrati lyckades vi till slut ta oss in i landet. Här mötte oss trafikkaoset... Att komma in i New Dehli i rusningstrafik var ungefär lika trångt som kårkön en torsdagskväll, bara farligare! I Agra besökte vi förstås berömda Taj Mahal, som med sina marmorstenar på ett imponerande sätt glänste i solen. I ett försök att hitta en genväg tillbaka till hotellet kom vi vilse i stan och verklig indisk misär visade sig mer än vanligt. Raglande hundar nosade sig fram bland lemlästade barn och missbildade tiggare. Det får våra problem i Sverige att te sig löjliga vid en jämförelse.

Efter 5 veckor och 400 spännande mil i Indien nådde jag Madras på östkusten. Det var dags för mig att skiljas från min älskling, då den skulle transporteras vidare till Australien. Efter diverse turer blev hojen inpackad i en trälåda och placerad på en båt för en 1 månad lång resa. Själv satte jag av till Nepals majestätiska bergsmassiv för ett par veckors "vanligt" turistande. Trots den korta tiden och en tids insjuknande i influensa, blev Nepal en av mina favoriter under resan. Inte helt oväntat kanske? Sydostasien passerades i ett nafs, så snabbt att passtämplarna är enda beviset att jag varit där. Australien hägrade och jag var ivrig att komma dit.

Jorden runt pic

Australien var huvudmålet på resan och här fick jag uppleva det jag läst och drömt om sedan jag var liten. Uppe i bergen, bland eucalyptusträd och koalabjörnar, tränade jag klippklättring med nyfunna vänner. Vid bestigandet av Bluff Knoll 1100 meter högt bestämde vi oss för att ta den svåra norra sidan. Den bestod av en 250 meter hög klippvägg och det tog oss 8 underbara timmar att komma till toppen. Väl där vällde dimman över oss och mörkret började sakta omsluta berget. Småspringande tog vi oss ned "stigen", samtidigt som det sista dagsljuset försvann. Det känndes skönt att utmattad sitta vid lägerelden den kvällen och smälta dagens alla intryck. Eller den gången jag tog surfinglektioner bland lekfulla delfiner i trevliga Byron Bay på landets östkust. Jag kämpade förtv ivlat med uttröttade spagettiarmar för att få upp farten i det förvisso behagliga men nyckfulla Tasmanska havet vid Australiens östligaste udde. De få sekunder jag lyckades stå på brädan verkade som en drog och trots kramp och värkande armar kämpade jag vidare för nästa våg, den skulle jag minsann ta.

Jorden runt pic

Efter 4 månader "Downunder" var det återigen dags att flytta på sig. Hojen satte jag på en båt till Los Angeles medan jag själv reste till Nya Zeeland för en månads liftande och vandrande. Besteg fantastiska vulkaner, vandrade på glaciärer och såg otaliga av naturens under. Tyvärr var maj månad kommen och vintern var på frammarsch. Vädret var aningens kyligt och på Sydöns västkust (där det regnar i snitt 4-6 meter per år) regnade det förstås. I slutet av min vistelse besökte jag Michael i Auckland. Träffade honom i Skottland när jag var där -93 och han hade planerat en full helg. Det blev att skjuta på flygbiljetten några dagar för vi skulle cykla mountainbike på hög nivå. Runt Rotoruas stinkande svavelhål susade vi omkring. Höjdpunkten var när vi flåsande tog oss upp för vulkanen Mt Tarawera och sedan med dödsförakt kastade oss ned i svindlande hastigheter.

Jorden runt pic

Från förvinterns Nya Zeeland kom jag till Californiens värmande sol och skräniga människor. Los Angeles var inte en särskilt trevlig stad även om Beverly Hills och andra fashionabla kvarter man ser på teve gör så gällande. Det kändes därför skönt att kunna sätta av norrut längs kustvägen när jag äntligen fick motorcykeln genom tullen. I San Francisco, biljakternas huvudstad, såg jag mig omkring under några dagar. Fotograferade Alcatrazfängelset ute i den kalla San Franciscobukten och körde över den legendariska Golden Gate bron i morgondimman.

Efter några långa dagar i sadeln nådde jag Kanada och staden Vancouver. Här fanns inga björnar men väl i andra delar av landet. Det var oerhört noga att man hängde upp sin mat i ett träd när man campade fick jag höra, eftersom annars skulle björnarna rota runt i ditt tält. Mindre trevligt, åtminstone om man själv också befann sig där inne...

Färden över otroligt vackra Rocky Mountains förstärkte mina intryck ytterligare av ett underbart land. Djurlivet var förstås rikligt och jag såg björn, hjort och bergsget vid min överfart. Prärien klarades av med ömmande bak och snart var jag framme vid de enorma Niagarafallen. Vattenmassorna kastade sig ned för fallet och landade i ett moln av vattenrök.

Väl tillbaka i USA satte jag fart mot New York City. Världsmetropolen var inte alls lika stökig och farlig som man kanske kan tro. En tur på tunnelbanan till Times Square mitt i natten bevisar väl det. Än en gång skickade jag hojen på en båt, den här gången till Rotterdam. Efter en sista ihopmontering av motorcykeln körde jag den "lilla" biten hem till Kalmar. Den 20:e augusti kom jag hem, den 25:e var jag tillbaka i skolan. Snacka om omställning!

Peter North

(Kontakta oss)

(NorthBound startsida)