Nissedal, Sveriges närmaste klättermecka?

 

De flesta klättrare har nog hört talas om Nissedal, i alla fall de som är intresserade av tradklättring. Eller klättring på egna kilar som man skulle kunna säga. Nissedal ligger på Sörlandet några timmars bilfärd sydväst om Olso på krokiga vägar. Dalen består av en liten by, Treungen, vid Nisservattnets södra spets omringat av behagligt lutande berg med toppar på ca tusen meters höjd. Det finns en mängd olika klätterområden i Nissedal och de är i de flesta fall ganska lätta att komma till även om vägarna ibland inte är de allra bästa. Den absolut mest kända och populäraste klippan är utan tvekan Haegefjell som ligger vid sjöns nordligaste strand. Här finns klassiska leder som ultrafina Via Lara, 4+, Mot Sola, 6-, och Hegar, 6+. Alla är de minst 400 meter långa och runt 10 replängder på högklassig granit. Kan det bli bättre? Nja, inte mycket i alla fall. Jo, lägg till möjligheten till fin camping och drickbart vatten i bäcken som rinner ned mot Nisservatn. Givetvis kan man bada när man känner sig alltför smutsig! Nedströms?!

 

I augusti –03 företog vi en resa dit gemensamt i Uppsala Klätterklubb och jag tänkte bl.a berätta om ett par av lederna vi klättrade, Via Lara förstås och leden jag drömt om sedan förra gången jag var här, Hegar..

 

Det regnar en del i Nissedal, det ska man inte sticka under stol med. Men det gör det i Norge och enligt en del ska Nissedal vara en relativt torr plats, jämförelsevis. Faktum är att jag aldrig klättrat Via Lara i torrt tillstånd, bara olika grader av väta.. Värst var det första gången då det mer eller mindre blåste halv storm och regnet öste ned. Leden var en vertikal fors och vattnet skvalade in innaför ärmarna. Trots detta eller kanske just därför var det en otrolig upplevelse. Andra gången klättrade jag tillsammans med Nisse och Pernilla i klubben. Även nu regnade det om än inte lika mycket. Leden består av ett spricksystem som börjar nästan vid botten och så gott som ända till toppen där leden flackar av avsevärt. Detta gör att man lätt kan klättra även om det är blött för man behöver inte så mycket friktion under fötterna. Man står på hyllor, sprickor och lister hela vägen upp! Tredje och senaste gången (för det lär bli flera..) jag klättrade den var dagen efter den andra bestigningen. Varför då undrar ni? Fanns det inget annat? Jodå, visst finns det det, bredvid finns bl.a fina Stjernsnchnuppe, 5+. Men den består av mer friktionsklättring och då det fortfarande var blött ville jag pröva att göra Via Lara repsolo. Detta innebär egentligen att man klättrar repsäkrad men sköter allt själv så att säga. Varje repa måste avverkas 3(!) gånger. Klättra först, bygg stand, fira av och rensa, jumarera (repklättra) upp och börja om på nästa! Hårt arbete men väldigt roligt och lärorikt. Via Lara består egentligen av 6 långa någorlunda branta replängder innan det flackar av och man går de sista 150 metrarna löpande eller osäkrad om man så önskar. Jag tog ca 3,5 timmar på mig till de första 6 reporna innan jag la mig i solen och väntade på de andra som klättrade bredvid på Stjernsnchnuppe. Det hade torkat upp gradvis under dagen och de hade beslutat sig för att göra den trots lite väta i början. De kom så småningom upp och vi fortsatte tillsammans upp till Haegefjells topp som ligger på dryga tusen meters höjd. Härifrån går en tydlig stig ned på baksidan av berget som så småningom mynnar ut på en skogsväg som leder tillbaka till lägret. Allt som allt tar nedstigningen någon timme och det är självklart bra med rejäla skor.

 

Vädret fortsatte att spela spratt med oss och under natten regnade det igen. Nisse och jag ville så gärna klättra Hegar men bara om förhållandena var de rätta. Detta då Hegar består av en hel del svaklättring och arbetsam diederlaybacking (en klätterteknik) som kanske inte är så kul om vattnet rinner.. Som tur var började det blåsa rätt rejält och klippan såg ut att torka upp snabbt. Vi trodde att så snart vi var uppe över svaet inne i ledens monsterdieder skulle vi vara skyddade för vinden och kunna värma oss i solgasset. Detta gjorde att vi slutligen, efter mycket velande, bestämde oss för att klättra. De andra hade fått tips om en led som hette Reven, 6- som de tänkte ge sig på. Nisse och jag rackade på med mycket stora kamsäkringar och annat nyttigt och gav oss sedan av längs vägen mot insteget på Hegar. Det var inte självklart var vi skulle ta av så vi tog sikte på det vi trodde var början och tråcklade oss fram mellan träd och stora stenblock. Det ligger en hel del sådana nedanför branterna vilket kanske intresserar en del bouldrare.. Väl framme knöt vi in oss, kortade av repet och jag ledde upp tills repet var sträckt och Nisse började följa efter. Vi körde på i den här stilen, s.k löpande, d.v.s utan fasta standplatser, i ca 150 meter innan jag byggde stand och tog upp Nisse dit. Här började den egentliga klättringen upp mot diedern. Det var inte så lätt att hitta rätt väg över svaet skulle det visa sig då Nisse valde fel väg, fick trippa fram på små svasteg högt över sina sista säkringar. Han var rädd för att falla och jag var rädd att han skulle falla, men han bet ihop, höll huvudet kallt och tog sig ur knipan. Det får han min respekt för. Det skulle ha varit en 6- repa men det hoppade garanterat upp ett par steg för kruxet kändes betydligt lättare än föregående manöver! Jag var ju också tvungen att gå samma väg eftersom jag skulle rensa de säkringar han satt och det var läskigt t.o.m på topprep. Nu vet vi bättre till nästa gång.

 

Vi kom upp till en fin standplats just i botten på den tidigare nämnda dierdern. Vi hade kommit överens om att jag skulle leda kruxrepan (ledens svåraste parti) mot att han ledde de två föregående. Man skulle kunna förklara detta med en jämförelse. Med en bil kan man bara köra upp för så många backar eller så många mil innan bensinen tar slut. Lite så är det när man leder, psykbränslet räcker bara så många repor, ju svårare och brantare desto mer bränsle går det åt! Jag sparade så att säga på bränslet till det verkligen gällde.

 

Nisse ledde alltså även nästa repa, en fin 5:a skulle jag tro med kalasfina stora kamplaceringar i hörnet. Nisse klättrade på med god fart och var snart upp på en stor hylla. Jag kom upp efter och vi tog en kort fikapaus så jag kunde vila mig lite och samla tankarna inför kruxrepan, en brant, snett högerlutande gigantisk dieder. I den känns det hela tiden som man är under ett tak. Det finns fina säkringsplaceringar bara att det ibland kan vara jobbigt att trycka dit dem! Kanske inte det allra svåraste men definitivt rätt psykande var det att gå runt ”läppen” på diedern i full layback och svasteg innan några lister uppenbarar sig för fötterna. Därefter går man vidare 7-8 meter till en trevlig hylla där jag gjorde stand och säkrade upp Nisse. Jag medger att jag fick ta ett häng då jag fegade ur ungefär en tredjedel upp i hörnet. Jag samlade mig dock och fortsatte sedan upp utan missöden. Nisse däremot klättrade på utan att vila. Nu sken solen från en blå himmel och vi var i skydd från vinden. Vi riktigt jäste.

 

Hörnet forsatte upp men nu med betydligt beskedligare lutning. Nästa repa var en 5+ och den brände Nisse av på nolltid, nåja, rätt snabbt i alla fall. Jag kom efter och nu svettades jag ymnigt i eftermiddagsolen. Det här var livet! Därifrån flyttade vi upp stand ca 30-40 meter snabbt på något som kanske var 2:a klättring. Jag fortsatte upp i det sista av diedern som såg förvånandsvärt brant ut nedifrån. Det var det också men när jag kom närmare såg varför graden bara var en femma. Väggen var full att struktur, lister, hål och juggar. Jag klättrade upp på det högra facet och när jag kände att det behövdes flyttade jag lite till vänster och säkrade mig i sprickan i hörnet. Perfekt! Nu var det bara en lätt repa kvar och den gjorde Nisse procesen kort med. När jag kom upp till sista stand hade vi klättrat ca 500 meter på 5 timmar och 55 minuter. I guideboken hade vi läst att den normalt tog 4-6 timmar att klättra så vi var mycket nöjda med att vi klarat oss inom intervallet. Man ska veta att intervallen de skriver i guideboken inte brukar vara allför väl tilltagna, i alla fall inte i mitt tycke..

 

Hegar leder inte riktigt till Haegefjells topp som Via Lara utan man kommer upp lite vid sidan av. Härifrån är det inte alldeles självklart var man ska gå ned och det var tur att Nisse gjort det förut ifrån leden Mot Sola som kommer upp bredvid. Det var lite blött och bökigt men trots allt lite snabbare ned än från toppen. Väl nere på skogsvägen igen tittade vi upp mot Hegar och kände oss rätt så nöjda att vi tagit oss upp där. Speciellt då jag vid mitt besök två år tidigare känt att; den där Hegar kommer jag aldrig att kunna klara, den är alldeles för svår. Men se, det gick!

 

Det var nu lördag kväll och nästa dag skulle vi börja köra hemåt igen. Snöpligt då att inte en droppe regn föll under lördagsnatten och solen strålade från en blå himmel när vi vaknade på söndagsmorgonen. Dessutom var det vindstilla. Men vi hoppas det håller i sig till nästa gång vi åker dit...

 

Peter North