Långtur på Peñon d'Ifach

Det var december och vi befann oss på den spanska "vita kusten" eller Costa Blanca som den heter. Vi var åtta frusna själar som tagit vår tillflykt från ett kallt och vintrigt Sverige, till ett behagligt och soligt Spanien för att klättra på välbultade kalkstensklippor. Åtminstone de flesta av oss. Själv var jag minst sagt i minoritet som den av de andra kallade "tradmupp" jag är. Inte alls elakt utan snarare skämtsamt. I min iver att åtminstone göra någon eller ett par långturer, åtminstone delvis på kil, lyckades jag övertyga Dan the man att för första gången pröva vingarna på en tur längre än repet självt. Efter övervägande, det skulle inte vara för svårt men inte heller för kort, valde jag leden Diedro UBSA som med sina ca 10 replängder beskrevs i Rockfax guideboken som "A classical expedition which takes the groove to a belay behind a pinnacle and continues to reach the large cave high up. From there the route escapes by a spectacular abseil to gain a ledge and a corner to the left which leads to the top."

De andra ville givetvis inte klättra på Penon d'Ifach som är ett synnerligen stort stycke berg alldeles vid havet i utkanten av Calpe. De ville hellre klippa bult på överhängande turer i Gandía, vilket jag mycket väl kunde förstå. De lämnade därför av oss på morgonen vid parken alldeles nedanför klippan och vi kämpade oss uppför den steniga och lösa slänten till insteget på leden. Tyvärr insåg vi att ett annat replag redan börjat på samma led och att vi både skulle riskera stenslag och väntetid på vägen upp. Vi hade därför ingen brådska att komma igång utan gick noga igenom de kommandoord man har nytta av på en längre tur av det här slaget. Dan hade som tidigare nämnts ingen direkt erfarenhet av den här typen av klättring men påläst var han och kände genast igen det mesta.

Jag satte på mig hjälmen, rackade på mig det lilla jag hade i kilväg och ca 12 stycken expressslingor. Jag knöt sedan in mig i repet, checkade en sista gång med Dan att allt var OK och satte sedan av uppför den första lättklättrade men uppbrutna klippan med kassa säkringar. Jag gick en mer direkt variant än vad som visades i topon då jag ville försöka knyta ihop första och andra repan till en för att vara lite mer effektiv. När jag passerat den första egentliga standplatsen kom jag in i det som givit leden dess namn, åtminstone halva, dvs Diedro eller diedret. Här brantade det på ordentligt, mycket mer än jag förväntat mig av en spansk 5+ och klättringen började på riktigt. Leden skulle enligt boken ha en "variation av fasta säkringar", av blandad kvalité skulle kanske ha lagts till för här var det inte frågan om några rostfria Petzl bultar inte, nä. Lövtunna och rostiga bulthängare från gud vet när, gamla pitonger och blekta slingor var mer regel. Att jag dessutom lyckades placera mindre än en handfull egna kilar och friends på hela leden som jag var helt nöjd med gjorde att den förtjänade sin beskrivning "classical expedition". Detta till trots njöt jag stort av klättringen i det vackra vädret. Vinden tog dock i och det engelska replaget framför oss hade stora problem med kommunikationen. Dan och jag var bättre förberedda med varsin liten kommunikationsradio att prata i. Oumbärliga på sådana här turer. Speciellt om man inte är ett samtrimmat replag

Efter att ha klättrat ca 50m kom jag upp till min första standplats. En perfekt liten hylla, i skydd för vinden och t.o.m. med ett litet tak som skydd för stenslag. En av engelsmännen var kvar där när jag kom upp men efter några minuter var även han på väg. Standplatsen var, liksom alla de övriga, bultad och det var snabbt gjort att rigga en slinga som stand. Efter klargörande på radion satte Dan av uppåt. Som brukligt är så bar jag som försteman bara en litet vattenväska med något extra plagg och ett par chokladkakor, medan Dan släpade på den större ryggan med våra nedstigningsskor, matsäck och kläder. Han klättrade dock snabbt uppför då det var få säkringar och flertalet dessutom bara klippta i bultar. Klättringen var inga bekymmer för Dan som är duktig tekniskt men led lite av att ha ryggan på sig och att redan vid första standplatsen känna sig lite utsatt och liten (trots sina 192cm). Vi var ju redan kanske 100 meter över vattnet. Vi rackade över det han plockat på sig och jag satte vidare uppåt. Det var genast lite tekniskt och dessutom skulle jag ju över det tak som skyddat oss på stand. Inte tak egentligen utan ett stort flak som jag gymnastiskt lyckades häva mig upp på undrandes om det skulle hålla. Sannolikt skulle det ju det då säkerligen 1000-tals andra gjort samma sak men man ju inte låta bli att undra.. Jag drog ut ytterligare några meter den här gången och jag hade nog inte mer än ca 5 meter kvar av mitt 60m rep när jag gjorde ny stand. På vägen hade jag passerat några läskigt steniga hyllor och jag var glad att Dan satt i skydd nedanför. Slutet av repan var ett överhängande parti i diedret (fortfarande samma) som krävde liten stämteknik men med fina stora grepp för händerna. Solen stod högt och det var riktigt skönt att sola sig under tiden som Dan gjorde framsteg. Han fick kämpa lite mot slutet med ryggan som tyngde ned honom med klarade det fint och anslöt sig på standplatsen. Då klättringen var svårare än jag förväntat mig beslöt jag att fortsätta leda hela vägen och det hade Dan inget emot som tur var. Vi rackade om igen och jag klättrade upp bakom det som beskrivits i boken som "the pinnacle" i en mörk mycket uppbruten kamin. I slutet av den stod man bakom den stora pinnakeln med ett sort klämblock ovanför sig. Lämpligt ställe för övernattning om det skulle behövas! Härifrån var det svårt att se vilken sida om klämblocket man skulle gå vidare på så jag gjorde min tredje stand här och tog upp Dan. Samtidigt beundrade jag utsikten och sneglade på de andra klättrare som befann sig på berget. Här inne var det ju ingen sol..

Vi tog en kort paus med lite snacks, vatten och fotografering innan jag valde vänster sida om blocket och klättrade upp. Det här skulle vara kruxrepan på leden och det var det väl kanske. Delvis för att det nu inte fanns någon tydlig linje att följa, utan klättringen skedde på ett relativt brant face där det var svårt att i förväg se säkringsplaceringar. Jag klättrade på i allmän rikting mot botten av en ny kamin som i sin tur ledde upp till grottan. Kaminen hade en mängd lustiga och utskjutande formationer man tvingades klättra runt, ibland som överhäng men på goda grepp. Det var dock lite svårsäkrat så det blev lite run-out och spännande innan jag kom upp till den s.k. grottan och traverserade ut vänster till nästa standplats och tillika firningspunkt. Jag hade längre ned på leden hittat en express liggande på en hylla och jag fick nu kontakt med en av englesmännen som satt längre ned(!) på en hylla. Det var mycket riktigt han som tappat den och han frågade om jag även hittat hans mössa. Jag hade sett något som liknat ett tygstycke på vägen upp och jag anropade därför Dan att han skulle hålla utkik efter denna. Det var hans mössa jag hade sett och vi hade nu lyckats hitta båda saker han tappat på vägen upp..

Nu skulle en något ovanlig manöver utföras, inte i sig men i alla fall för det här skedet av klättringen. Vi skulle härifrån fira oss ned 8-10m till en hylla som tog oss vidare upp i en ny dieder. Jag firade av först från en multitud av färgade slingor och rostiga bultar, dock helt tillfredställande i min mening, och etablerade standplats vid två relativt nya bultar. Därefter skulle Dan riva vår tidigare stand och själv fira ned dit jag stod. Jag hade kontrollerat innan jag firade ned att han visste vad han skulle göra. Dan tyckte nog det var lite otäckt där han stod 250m över vattnet och skulle kliva runt hörnet för att fira ned till min hylla. Han kollade att han kopplat rätt ett flertal gånger innan han tog mod till sig och steg runt och satte sig i selen och sakta firade ned. Han såg lite spak ut käre Dan men vid gott mod. Jag fortsatte vänster bort utmed hyllan och upp i det nya diedersystemet. Tvingades till lite buskklättring efter ca 40m och etablerade därefter min sista stand innan toppen som nog tyvärr fått ta emot sin beskärda del av urin med tanke på stanken. Dan klättrade lätt upp hit och vi rackade om. Här ville jag inte vara kvar längre än nödvändigt! Nu var det inte mycket mer än 20 meter teknisk klättring kvar upp i en dieder och över en utskjutande läpp med goda säkringar. Därifrån var det ca 30 meter upp till toppen på i huvudsak gräsiga hyllor. Väl uppe väntade våra engelska vänner och de tog glatt emot sitt förlorade gods. Jag satte fast mig i ett par bultar och säkrade upp Dan den sista biten på leden. När han kom upp såg han lite tagen men väldigt nöjd ut. Innan jag hann fråga utbrast han "fråga mig inte direkt om jag vill göra om det här, jag måste nog fundera lite över det först"! Men när han lite senare beskrev det som en fem timmar lång adrenalinkick förstod jag ju att det här inte var sista gången Dan Grystad gav sig upp på långtur. Och inte jag heller, det ska gudarna veta. För vem vill missa en sådan chans till äventyr!

Vi gjorde ju en hel massa mer under veckan också men det får någon annan berätta om.

Peter North

(Kontakta oss)

(NorthBound startsida)