Yosemite - en klättrares Mecka

De flesta som har klättrat i några år har förmodligen hört talas om Yosemite som klätterområde. Yosemite är ju inte bara det utan också en nationalpark på dryga 3000 kvadratkilometer. Det ligger ca 4 timmars bilresa öster om San Francisco och Stilla Havskusten i mellersta Kalifornien. Mest känt är området Yosemite Valley eller helt enkelt "The Valley", som de flesta klättrare refererar till. Det utgör centrum i parken och är ca 20 kvadratkilometer i yta. När jag säger centrum menar jag också just det. Inte alls geografiskt förvisso men jag skulle gissa att minst 90 procent av de ca 3,5 miljoner årliga besökarna kommer endast hit och det inte utan anledning. Här finns de spektakulära sevärdheter som parken är känd för; Half Dome, El Capitan, Yosemite Falls, Bridalveil Falls, Sentinel Dome mm. Tyvärr har detta fört med sig en oerhörd kommersialisering av detta område. I Yosemite Village eller "The Village" bor flera tusentals parkanställda, både parkvakter och hotell-, restaurang-, post-, biblioteks-, affärs-, galleri-, buss- och bygganställda. Detta för givetvis med sig att vildmarkskänslan har svårt att infinna sig. Dock känns det lite bättre (!) när svartbjörnarna springer runt tälten på nätterna och letar mat. När dessutom coyotevargarna springer ylande uppför dalen kryper man gärna lite djupare ned i sovsäcken och hoppas att morgonen ska gry. Av flera anledningar..

Kanske främst, i alla fall ur min synvinkel, för den otroliga klättring man hittar här. Man klättrar nästan enbart på granit, välbekant för oss svenskar alltså. Något som däremot inte är så bekant för de flesta är det stora utbud av sprickklättring som dominerar. Det finns givetvis faceklättring också men ska man få ut maximalt av sin vistelse bör man nog behärska i alla fall någorlunda, eller lära sig snabbt, de jamningstekniker som faktiskt utvecklats just här av amerikanska klättrare. Annars kan man få svårt att klättra de flesta av de längre leder som det finns stort utbud av, då de ofta har sektioner av ren jamningsklättring. Det finns kanske några som inte vet vad jamningsklättring är. Det innebär enkelt uttryckt att man "klämmer" fast lämplig kroppsdel inne i sprickan. Man talar om fingerjammar, handjammar, knytnävsjammar, fotjammar, armjammar, kroppsjammar och det som kanske är svårast och som många klättrare fruktar - off-width… Det innbär egentligen att det är sådan dimension på sprickan att den är för stor för en kroppsdel men för liten för en annan, i alla fall för de flesta. De sistnämnda är oerhört jobbiga att klättra och något som jag av ren feghet försökte hålla mig ifrån. Jag hade fullt upp med den "vanliga" jammningen! Lyckligtvis står det oftast i föraren när en led har off-width klättring. Dessutom ska nog rena sportklättrare tänka sig för innan man kommer hit för att klättra, i alla fall om man vill leda. För dem finns det bättre områden i USA. Det finns förvisso några rena sportturer men de är få och inte alls bland de långa.

Leder då? Ja, det finns några tusen och jag tänkte berätta om några jag själv klättrade under de två veckorna i september-oktober 2002 när jag var där tillsammans med min kamrat Erik Landmark.

Yosemite pic

"Nutcracker" är en 5 repor lång klassiker på Manure Pile Buttress (sjukt namn jag vet) som var en bra introduktion till Yosemites multipitch klättring. Det finns några alternativa starter men vi valde en med grad 5.9 (svensk 6-) som var ca 30 meter lång. Alla mina gradrefereringar är f.ö tagna från översättningstabellen i Stora Klippklättringsboken. Jag ska också passa på att nämna fördelarna att klättra med halvrep som vi i princip nästan alltid gjorde. Lederna här har ofta långa repor som gärna vandrar lite i sidled fram och tillbaka. Med ett enkelrep kan man få rejält repdrag (i alla fall om man sätter normalt med säkringar..) vilket man kan undvika med dubbla halvrep. Dessutom har man ju fördelen att man kan rappelera en hel replängd, dvs 50 eller 60 meter vilket man ofta behöver här. Nåväl, variant starten visade sig vara ett lyckokast och förmodligen den bästa replängden på hela leden. Den började lite spännande med ca 6-8 meter osäkrad svaklättring upp till en hylla. Jag satte en microfriend där och gick några meter till vänster till ett spricksystem. Ett par meter upp var kruxet, och ledens enda 5.9 passage, med en tunn spricka snett upp höger för händerna och friktion för fötterna. Jag satte en kil en bit nedanför och gick förbi upp till lite snällare sprickklättring. Det fortsatte i samma stil fast kring 5.8 (svensk 5+) upp till stand på en hylla med ett träd. Säkrade upp Erik som i vanlig ordning fick hänga vid kruxet. Vi turades om och Erik gick nästa repa som var riktigt ojämn med bara några 5.7 (svensk 5)moves på slutet. Sedan blev det stopp! Fullt med folk framför oss. En ganska vanlig syn på de klippor (och klassiker) som ligger nära vägen och är lätta att ta sig till. Vi fick nog vänta i en halvtimme innan jag kunde gå på 3:e repan som var en mycket fin varierad 5.7 ca 30 meter lång. Tyvärr var standen upptagen när jag kom upp och jag fick göra en obekväm hängande variant bredvid det replaget. Ibland finns borrbultsankare men oftast måste man bygga eget, så också på hela denna leden. Erik ledde nästa, en lång 5.8, nästan 50 meter. Han gick snett upp höger från stand och runt ett litet överhäng. När han just kommit runt detta lossnar hans säkring där och han blir lite skakig då det är långt ned till nästa. Men han går på, nu längs några tunna sprickor snett upp vänster. Här kom dubbelrepen väl till pass. Han sätter ett par säkringar och kommer upp till repans krux som består av en kort vertikal spricka utan grepp ovanför och få fotsteg mitt i. Erik sätter en kam mitt i och prövar tvekande. Han ser väldigt osäker ut och jag är med i händelse av ett fall. Han slinter med foten och repet sträcks upp. Han funderar lite och lyckas på nästa försök. När han så satt på standen kom också våra kommunikationsradior väl till pass. Det blåste lite och jag kunde inte se Erik från min position. Det var nära nog omöjligt att höra varandra men med radio kunde vi kommunicera lätt och säkert. Jag gick upp som andreman och vi rackade över på mig. På den sista repan kom kruxet nästan direkt med den för leden ökända manteln.. Det var inte mer än 5.8 men med den sista säkringen ett par meter ned och svaklippa nedanför kändes ett fall som mindre aktuellt. Jag följde en spricka upp i en dieder och hittade ETT fint grepp upp på en "hylla". Det fanns inte mycket för fötterna utom smearing och det blev till att dynamiskt häva sig upp i mantelpostion och sedan delikat försöka få upp ena foten bredvid händerna på den smala hyllan. Väl där satte jag genast en kil, traverserade höger och upp i ett spricksystem med få säkringsmöjligheter upp till toppen. Erik fick hänga vid manteln med gick sedan på upp till toppstanden. Vi var överens om att det var en mycket trevlig led och tvåstjärnig i min bok. Detta relativt andra leder vi klättrat i USA.

Yosemite pic

Efter några dagars klättring kände vi oss redo att ta oss an Snakedike på Half Dome. Leden är på 10 replängder och har graderingen 5.7R. R:et betyder att leden har få säkringsmöjligheter och långa fall kan inträffa. Det skulle vi bli varse..

Vi bantade racket rejält till ungefär hälften av det normala och dessutom tog vi bara enkelrepet för att spara vikt. Det hade visserligen gjort en eventuell reträtt svår men vi räknade med att besparingen skulle vara värd det. Detta då anmarschen är lång, ca 10-12km med mer än 1000 meters höjdskillnad. Vi bestämde oss för att gå upp till Little Yosemite Valley redan dagen innan och övernatta där för att ha närmare till insteget på morgonen.

Yosemite pic

Det var rejält kallt och frostigt när vi klev upp vid halv sex på morgonen och gjorde i ordning gröt och te. Vi kom iväg vid 6.45 och hade ca en timme till insteget på Half Dome. Trots kylan blev det svettigt att bära på utrustningen utmed de långa svaplattorna nedanför Domen. Vi var glada att vi bantat bort en del. Solen steg upp över dalen och klippan glödde framför oss. Det var en av belöningarna för att vi steg upp tidigt. Det skulle bli en till lite senare men det visste vi ännu inte. Det var lite bökigt att hitta till insteget men föraren tillsammans med en del nyttiga tips från andra klättrare lotsade oss dit på någon timme. Jag satte på mig en torr t-shirt plus fleece och jacka igen, innan jag rackade på de få grejor vi hade med oss. Vi var först där och kunde inte se några andra replag på väg upp. Jag länkade ihop första och andra repan till en lång där kruxet bestod av en, faktiskt välsäkrad, 5.7 svatravers. Erik länkade sedan ihop repa tre och fyra trots att de gick i en båge upp. Det gick bra då han inte satte några säkringar ute till höger. Andremannen klättrar oftast med ryggsäcken och så även nu. Den var ganska tung med mat och reservkläder så den gjorde mig obalanserad på svaet och det var lite otäckt även som andreman då sista 8 metrarna var en travers efter sista säkringsplaceringen. En lång pendel alltså om ett eventuellt fall skulle ske. Det gick bra, pust. Härifrån gick leden i princip rakt upp på en draksvansliknande rygg uppför det lyckligtvis icke vertikala berget. From nu fanns i princip inga, eller i alla fall väldigt få, naturliga säkringsmöjligheter utan bara några utplacerade borrbultar och borrbultsankare. Jag gav mig iväg på (enligt föraren) femte repan med lite darr i benen. Jag klippte en bult efter ca 8 meter och gick sedan på ytterligare 25 meter upp till nästa stand utan att sätta en enda säkring. Det var ingen svår klättring men jag var tvungen att hålla nerverna i kontroll när jag visste att ett eventuellt fall skulle skicka mig 50-60 meter nedför klippan, förmodligen inte helt smärtfritt. Som andreman var klättringen rena barnleken men som ledare sattes man verkligen på prov. De nästa två reporna var t.o.m lite värre då de var vardera ungefär 30 meter långa och inga (!) säkringar mellan förankringsplatserna. Befrielsen var total när man som försteman kom upp till stand. Yosemite pic Klippan hade få riktiga handgrepp utan bestod mest av små fotsteg där man använde händerna för att hålla balansen. De sista tre replängderna hade sporadiska placeringar om man hade lite fantasi, med upp till 20 meter runouts. Kanske hänga en slinga runt en liten knopp och väga ned den med en kilset eller friendssetet vi hade med oss. Vi skojade efteråt och sa att all utrustning i alla fall hade kommit till användning, om än inte allting samtidigt. När vi var på tionde och sista repan började så himlen att mörkna nedåt dalen och mycket snart föll de första snöflingorna. Ett franskt replag som startat någon timme efter oss kom nu ifatt klättrandes löpande då de också var oroliga för vädret. Inte undra på förresten då den äldre mannen berättade att han mer eller mindre träffats av blixten vid ett tidigare besök i dalen då han klättrat på Washington Column. Erik gick därför på repet ut och sedan fortsatte även vi löpande kanske 50 meter till innan vi knöt ur oss. Vi hade klättrat de tio reporna, eller ca 350 metrarna, på tre timmar. Men vi var ingalunda på Half Domes topp ännu. Resten bestod av tre kvarts vadpumpande svavandring i klätterskor på 1:a och 2:a klass klättring/vandring för er som känner till det amerikanska systemet närmare. Vädret skiftade för varje minut men blev kontinuerligt sämre runtomkring och det snöade nu fast solen sken på oss. Vi insåg att om vi startat ett par timmar senare hade varit tvungna att klättra de sista reporna på blöt och snöig svaklippa vilket hade varit mer spännande än det hade varit värt. Vår andra belöning för att vi stigit upp tidigt således! Vi tog dock en kort paus uppe på den platta toppen på knappa 2700m och fikade lite tillsammans med det franska replaget. Vi gav oss sedan iväg nedför den "normala" turistrutten utmed de stålkablar som löper på andra och östra sidan av berget. Snöandet tilltog hela tiden och snart låg ett par centimeter på marken. Men då var vi i skogen och i säkerhet.

Yosemite pic

Den sista leden jag tänkte berätta om var den vi allra längst tvekade över om vi skulle klättra men kanske allra mest ville göra! Vi hade läst om just den här leden innan vi lämnade Sverige och resonerat kring om vi skulle våga oss på den. Dels på grund av sin längd men kanske främst då svårighetsgraden låg någonstans i gränslandet för vår kapacitet. Leden heter East Buttress of El Capitan, har 13 replängder enligt föraren och är väl ca 400 meter lång med graden 5.10b(svensk 6). Den erbjuder en lite lättare väg upp på El Capitan som i övrigt har nästan bara aidleder eller superhårda friklätterleder. Den är dessutom betydligt kortare än de flesta andra leder (som är ca 1000m långa) då man får gå upp en bit för att påbörja den och likaså på slutet om man vill komma till toppen av El Cap. Icke desto mindre en seriös led att inte ta för lätt på.

Vi rekade insteget dagen innan vi skulle klättra den så att vi skulle hitta dit i mörkret. Vi hade inte råd att förspilla någon tid med att försöka hitta dit dagen vi skulle klättra. Dåligt med tid skulle vi nog få ändå. Vi steg upp redan klockan fyra och kvart över sex stod vi vid insteget, fortfarande i skummet. Erik rackade på och gick första repan, en 40m lång 5.9 som mestadels gick i en avskyvärd kamin, med pannlampan på. När det var min tur hade det ljusnat tillräckligt för att klättra utan extraljus. För er som har klättrat i riktiga kaminer vet ni hur svårt det är att klättra med ryggsäck på. En bit upp insåg jag att jag aldrig skulle komma upp om jag inte hittade på något. Jag tog därför av mig ryggsäcken och hängde den mellan benen för att kunna stemma mig upp med ryggen mot den ena väggen och fötterna mot den andra. Det var trots det rätt kämpigt och jag var rejält andfådd när jag kom upp till första stand. Redan här skulle ledens kruxpassage komma och det direkt från ankaret.. Vi hade hört från andra starkare klättrare att det var några väldigt kontiga moves som skulle utföras här, trots graden få man väl säga. Det var min tur och för att undvika eventuella faktor 2 fall (och nöja sig med faktor 1..) satte sig Erik så långt under ankarpunkten som möjligt och jag klippte översta pitongen plus att jag satte en liten tunn kamplacering ute till höger i samma höjd. Det var skönt att veta att härifrån kunde man i alla fall ta till reträtt ifall nerverna skulle råka i svallning vilket skulle ha varit betydligt svårare högre upp. Det var tunt och besvärligt och jag hade använt ett av greppen att sätta kammen i. Det fanns nästan ingenting för fötterna förutom ett par tunna kanter som var rundade av alla fötter som glidit av dem. Jag tog två (korta) faktor 1 fall innan jag överlistade klippan och kunde, på skakiga ben, gå vidare upp med ihållande 5.9 diederklättring till en hylla. Här var repan egentligen slut men jag hade gott om rep och istället länkade jag ihop replängd två och tre till en lång. Det var bara en kort bit av 4:e klass klättring upp till nästa stand. Jag byggde ankare och säkrade så upp Erik som även han hade stora problem vid kruxet. Vi rackade om och Erik gav sig ut på 3:e repan. En något lustig sådan då den först gick snett nedåt en bit innan den vände uppåt igen med ca 5.6 klättring. Lite tunt säkrad var den men en av ledens lättare repor. Här var dubbelrepet ovärderligt med tanke på den snirklande leden. Från nästa stand gjorde vi en snabb förflyttning 30 meter på ett hyllsystem och självförankrade oss återigen för att påbörja vår 4:e repa som skulle bli den absolut längsta! Enligt föraren var det två replängder upp till en uppenbar hylla. Jag trodde att 60m rep skulle räcka hela vägen upp dit. Jojo, jag gick på med först 5.7 och andra hälften 5.8 klättring och satte mellansäkringar efter hand. När jag hade nära 20 meter kvar var repet slut (Erik hade förvarnat mig) och det fanns inte annat att göra än att gå på löpande de sista metrarna till stand. Nöden har ingen lag och jag var tvungen att ta till alla mina tricks för att säkringarna skulle räcka hela vägen upp. Yosemite pic Men det gick och vi sparade mycket tid på denna 80 meters repa! Det kan tyckas rätt klantigt att missbedöma avståndet så men faktum är att när berget är stort är det mycket svårt att göra korrekta bedömningar av avstånd. Nästa parti bestod av en besvärlig travers innan den fortsatte uppåt till nästa stand. Det var grad 5.9 och svårt att veta exakt var vi skulle klättra. Erik fick hänga i ett par säkringar men kämpade tappert. Jag hade fått äran att leda nästa 5.9 parti som bestod av ett avskyvärt off-width parti upp i en dieder. Jag klättrade upp en bit, på bra säkringar, satte sedan i min sista stora kam som nästan kammade ut, och laybackade vidare med enbart smearing för fötterna. Jag var helt oförberedd då plötsligt ena foten gav med sig och jag föll.. Men den tvivelaktiga säkringen och Erik höll i bra och 4 eller 5 meter senare tog det stopp när jag svingade in i berget sidledes med armen före. Följden blev inget annat än en skrapad och öm arm och en sargad stolthet och jag gav mig knappt ens tid till att samla mina tankar innan jag fortsatte uppåt på en lite annan variant. Nu med framgång, kanske i ren ilska. Tre tradfall på en dag är inte precis vardagsmat för mig, eller för de flesta, och det tar lite på psyket. Nu var i alla fall den svåra delen av leden avklarad och vi hade rimligt med tid på oss fortfarande. Kvar var fyra replängder mellan grad 5.5 och 5.7. De två sista var förmodligen ledens sämsta med mycket lös sten och svår routefinding men klockan fyra stod vi så, om inte på bergets topp, i alla fall vid ledens slut i den sakta sjunkande solen. Utsikten var enorm och Half Dome syntes tydligt i öster. Det hade tagit knappt tio timmar och vi hade gjort det på tio replängder. Vi var glada men lite trötta. Nu återstod att ta sig ned och det gjorde vi utmed det som kallas the East Ledges Descent. Det involverad en del scrambling och några rappeleringar. Vi var nere vid bilen just som det sista ljuset för dagen falnade…

Som klättrare i Yosemite bor man lämpligast på campingen "Camp 4" tillsammans med hundratals andra likasinnade. Det är en mycket populär (läs billigast) camping och den är ofta fullbelagd redan klockan nio på morgonen. Det gäller alltså att vara ute i god tid eller att göra som så många andra, rulla ut sin sovsäck när mörkret fallit och hoppas att inga parkvakter ska göra en räd. Det kostar fem dollar per person och siterna är begränsade till 6 personer vardera. Nu är det så att de flesta betalar bara för en person per tält (för att få ett campingbevis på tältet) och bor sedan 2 eller 3 i tältet. Detta gör att det kan vara mycket trångt på siterna och i de sk björnboxarna. Dessa finns för matförvaring så att de oblyga svartbjörnarna inte ska komma åt mat i lägret. Parkvakterna är mycket noga med detta och om de kommer på dig med mat ute utan uppsikt, även på dagen, blir man varnad och kan sedan åka ut från lägret.

Inträde till parken är 30 eller 40 dollar per fordon och vecka så ska man vara där längre lönar det sig att köpa ett s.k Golden pass som gäller i ett helt år i alla amerikanska nationalparker och kostar 50 dollar. Det hjälper inte heller att lösa biljett för en vecka och sedan stanna längre då de kollar alla fordon när de kör ut! Andra priser gäller om man kommer utan bil.

Bästa tiden att klättra är april-maj och september-oktober då temperaturerna är behagliga och vädret stabilt. Dessutom slipper man de vansinniga massor som besöker Yosemite under sommarmånaderna. Det är en fördel att ha ett fordon när man klättrar i parken men inte ett måste. Det går gratisbussar inom byn men ska man en bit ut går det oftast bra att lifta med andra klättrare och turister. Man flyger lämpligast till San Francisco och därifrån kan man ta tåget till Merced och sedan shuttlebuss till Yosemite Village. Ganska dyrt tror jag och kanske bättre med bil om man är några stycken. Själva köpte vi bil då vi var på en längre tripp men det är inte att rekommendera om man är där mindre än ett par månader. Det mesta i mat och ölväg finns i byn men det är dyrt så det lönar sig att bunkra upp innan man kommer dit. Se bara till att inte förvara någon mat i bilen! Björnarna kan bryta sig in.

Allt sammantaget var Yosemite en vansinnigt rolig och lärorik upplevelse och jag kommer nog med stor säkerhet att besöka det igen. Dels på grund av sin mångfald i klätterväg men även för den härliga stämningen på Camp 4 och den otroligt vackra naturen i dalen. Förmodligen blir det ett besök i Tuolumne Meadows då också. Detta ligger på den östra sidan av parken och på betydligt högre höjd än dalen. Kallare väder alltså och snö tidigt.

På återhörande

Peter North

(Kontakta oss)

(NorthBound startsida)